Godkväll!

ja då är det ännu en helg snart avklarad, fattar inte riktigt vart tiden tar vägen. Tråkigt är bara att vi blir äldre med tiden, jag är ju 44 nu, suck. Men man säger ju att åldern bara är en siffra och att det är hur man är inuti som räknas, och det tror jag faktiskt är väldigt sant  - Livet är ju vad man gör det till.

Nu efter en lång tids väntan så ska jag äntligen få operera mitt bråck, det känns väldigt skönt. Dels för att det har växt och blivit större, och så har jag ju ont där ibland också.

Nästa måndag är tanken att den ska bli av, och sen blir jag sjukskriven ett tag, det känns förstås mindre roligt, eftersom jag helst vill jobba.

Men bara tanken på att jag vet att det snart kommer att vara borta, känns fantastiskt skönt. Att jag äntligen har blivit tagen på allvar, att läkarna äntligen förstår att jag faktiskt måste få bort det. Då kan jag ju börja leva lite mer normalt, och slippa ha det där bråcket i tankarna, och skämmas för det.

Det där har faktiskt gjort att jag har kännt mig mindra värd som människa även om det inte ska påverka på så sätt egentligen. Men det har faktiskt tagit ner mitt självförtroende rejält.

Och jag har hunnit fundera en hel massa igen.

en fin kompis till mig, som nu också själv börjar må bättre, och jag är så glad för hans skull. Han har ju varit hos jag och mitt x en hel del genom åren då vi var tillsammans, han har sett mycket mest hur jag har mått.

han har sagt en hel del saker som jag börjar mer och mer förstå.

Efter min första skilsmässa och min affär med min kk var jag så knäckt, jag hade tappat i stort sett all tro på livet och mig själv. Allt kändes bara jobbigt,

jag hade helt enkelt gett upp mig själv, jag satte mig aldrig ner och funderade på vad vill Åsa? Och hur känner jag?

Det fanns aldrig i min tanke.

Det jag tänkte var väl att jag ville ordna upp mitt liv som var kaos, min ekonomi, som var mitt största bekymmer då, och på min dotter, jag försökte tänka att vad ska jag göra för att vi två ska få det så bra som möjligt.

En fråga som jag aldrig ställde mig själv.

Då jag träffade mitt x så njöt jag av att hittat en som var snäll mot mig, som tog väl hand om mig, Jag kände mig ju väldigt ensam också, och var fysikt och psykiskt knäckt efter det som varit.

Då vi blev tillsammans så tog jag mig väl riktigt aldrig tid att känna efter, som min fina vän sa till mig, du förlorade dig själv, och det gjorde jag också.

Man ska ju aldrig förlora sig själv, aldrig för någon annan. kan man inte vara sig själv så har man förlorat sig, om man låter sig omedvetet bara svepas med utan att tänka efter eller känna vad man vill, då är det ganska kört.

Min kompis sa att nu börjar du hitta tillbaka till den Åsa du var förut, och det stämmer faktiskt. Jag börjar se livet mer med andra ögon, på vad jag känner och vill.

Jag tänker fortfarande mycket på andra och vill ta hand om min familj och dom jag bryr mig om. Men jag börjar inse att jag själv också är viktigt.

Livet är jäkligt kort, och vi har bara ett liv. Jag vill kunna le och skratta och vara den jag är, och tycker nån inte om mig för den jag är, så får den väl vara.

Det är en sak jag har lärt mig att jag aldrig mer ska försumma mig själv, Men jag är väl inte riktigt klar än, jag vill fortfarande ha mer av livet. Kanske nån ny hobby eller nåt, men det hinner jag nog fundera på då jag är sjukskriven, och förmodligen blogga lite mer också för er som orkar läsa det  .

Mitt nya motto i livet är alltså, ändra dig själv aldrig för någon annans skull, förlora aldrig dig själv för någon annan, och vad som än händer, fortsätt och var dig själv och kämpa för det just du vill få ut i livet, var sann mot dig själv och följd ditt hjärta vad som känns rätt för just dig