Tjaba!

Ja nu var det ju några dagar sen jag skrev sist, är väldigt dålig på att uppdatera bloggen. Men nu har jag semester, så då blir det säkert mer att vänta  

Idag har det varit en trevlig dag, har varit och hälsat på brorsan, det var riktigt trevligt. Och vädret var ju strålande, så vi kunde till och med sitta ute i solen och äta. Pappa och hans sambo var med också, och det var faktiskt ändå trots allt trevligt att träffa dem igen, speciellt hans sambo. dom hade haft otur med sin bil, den hade gått sönder på vägen, och nu får dom köra i en hyrbil tills bilen är fixad och det är ju inte billigt.

Sen då jag kom hem så hade min man varit gullig och fixat maten, vi åt tacos till middag och så hade han köpt rosor och en liten chokladask åt mig för det är morsdag imorgon, så himla gulligt av honom tycker jag  

Och nu har vi äntligen tagit oss i kragen och bokat London resan, känns så himla kul och spännande på en gång. Men jag ångrar dock valet av flygplats från självaste Heahrow, en av europas största flygplatser, Hur ska jag som har lokalsinne som en liten mört kunna hitta där av alla ställen? Men tur att jag har min dotter med sig och jag har mål i munnen , är ju inte den som är rädd att fråga precis    Så det ordnar sig..

Jag måste bara berätta för ni som inte har läst på fb. Det var en kväll i förra veckan, jag hade varit på gymmet och tränat och så cyklade jag hemåt.

Då när jag nästan var framme så var där en lång, mörkhårig kille med en jättesöt hund som bad mig stanna. Och han såg ju rätt oskyldig ut, så jag stannade, som ett frågetecken.

Han frågade lite försynt om jag kände igen honom, men jag skakade på huvudet och sa, nej det gör jag inte. Så sa han att han vi gått i skola tillsammans, och jag frågade honom vad han hette. Och han sa namnet och då klingade det till.

En kille som jag minns inte var snäll i skolan mot mig, som ofta brukade reta mig och säga att jag var ful. Och retade mig för mitt tal, som ju så många andra gjorde också, så han var ju långt ifrån ensam om det.

Men han var så gullig och bad mig om ursäkt för det, och sa att då man är en 14.15 år så är man inte så tänkt, alltid, Och det vet jag ju, både barn och ungdommar i den åldern kan vara fruktansvärt grymma.

Och jag sa till honom, att det är lugnt, jag passade ju helt enkelt inte in i klassen eller skolan. Jag var för blyg, hade inte rätta utseendet och inte det rätta kläderna heller. Jag var ju en grå mus som ville synas och höras så lite som möjligt.

Men han sa att sånt ska ju inte spela någon roll, man ska ju bli accepterad ändå som man är, och i det bästa världar så ska det ju vara så också, men så är det inte idag, långt där ifrån.

Men jag förlät honom mer än gärna, jag är idag inte bitter. Jag tycker att det här var oerhört fint gjort av honom att efter så här lång tid komma ihåg och faktiskt ha det modet att be om ursäkt. Han sa att han är bra på att känna igen ansikten.

Sen stod vi och pratade en stund och han verkar faktiskt vara en riktigt hygglig person. Idag är han gift i ett bra äktenskap för andra gången och har fyra barn, eller två som är hans egna och två hans fru, men han säger att han brukar säga att han har fyra barn.

och sen skildes vi och han  kramade om mig och sa att det var trevligt att träffa mig igen. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta.

Tycker faktiskt att fler borde följa hans exempel, det är så himla stort och godhjärtat gjort, det här är nog en av den mobbades stora dröm, att en som mobbat personen i fråga kommer flera år senare och ber om ursäkt  

Jag känner mig lätt om hjärtat och det gör säkert han också med vetskap om att jag har förlåtit honom.

Jag har faktiskt ändå valt att släppa skoltiden och gå vidare i livet, och fokusera mig på framtiden, i stället för det som varit. Mina med och motgångar i livet har faktiskt gjort mig till en starkare människa idag, en  som vet att jag klarar av betydligt mer än jag tror,  

Men nu ska jag sluta babbla för i natt och gå och lägga mig, en god natts sömn önskar jag eventuella läsare, tjingeling