Godkväll!

Få se om det går att skriva något nu, då min dators internet bara ska krångla, ja som man brukar säga, är det inte det ena så är det andra.

Ikväll har det varit en lugn kväll, har inte orkat göra många knop, och jag vägrar fullständigt att skylla på åldern. Jag skyller i stället på att jag helt enkelt är slut efter arbetsdagen som variit.

Det var ju ett tag sen jag skrev sist, och egentligen har det väl inte hänt särskilt mycket sen sist.  Jag var till gymmet en sväng och körde shabam, det är riktigt kul, och jag tror att jag kommer att fortsätta med det ett tag till i allafall. Det känns riktigt kul att vara igång med träningen igen, jag hoppas att det så småningom ska ge resultat för vikten. Men måttbandet verkar i alalfall ha gett lite resultat, nu då jag mätte i lördags hade jag 103 cm i midjan, fast det går ju upp och ner det också. Men det är i allafall rätt bra, med tanke på att jag då jag började min resa hade 118 cm i midjemått och vägde nästan 96 kg. Då var jag verkligen deprimerad och kände att det verkligen var dags att ta tag i saken.

Jag har ju sammanlagt gått ner ca tio kg, men jag känner ändå att det går för sakta, men förr eller senare kommer jag säkert att lyckas, jag har ingen större brådska, och på den resan kommer jag säkert att gå upp några kilo också, det vet man aldrig. Men mitt mott är att aldrig ge upp, har jag satt ett mål så tänker jag fixa det också, även om det tar tid   en av egenskaperna som jag har är ju att jag är rätt envis.

Jag tänker på livet, vad det kan svänga fort fram och tillbaka. ena stunden är man så lycklig och allt bara är röda rosor, och nästa stund så händer det nån händelse på en microstund som kan förändras så tvärt från glädje, till sorg, men jag antar att det är en del av livet, det gäller att vara stark och ha kraft nog att klara av det som händer i ens liv.

Livet är ju sorgligt ibland, och ibland brukar jag fundera över varför det händer så mycket hemska saker i vår värd, vad det egentligen har för mening, Men det är ju mycket som inte har någon mening, livet är långt ifrån rättvist.

Men jag har viljan och vill hela tiden sträva efter att göra mitt liv så bra för mig som möjligt, och ta vara på min tid jag har på jorden här och nu. och även värna om min familj och försöka se till att dom har det bra och mina vänner, om jag kan hjälpa dom på något sätt gör jag naturligtvis det.

jag är i grund och botten en sån som tänker mer på andra än på mig själv, det har jag alltid varit. Det beror väl lite på min röriga uppväxt skulle jag tro. Redan tidigt i livet fick jag tillexempel ta hand om min bror då min mamma mådde dåligt, och ha ansvar så han fick i sig mat och så då han kom hem från skolan. Fast jag knappt på den tiden ens kunde laga mat själv, men någonting lyckades jag oftast få ihop till oss  

Ibland brukar jag tänka tillbaka på tiden som var, och sakna min bror, den tiden vi hade, då vi var som vilka syskon som helst, Som bråkade skrattade, och hade kul tillsammans.

Den tiden får jag aldrig tillbaka, men jag älskar fortfarande min bror, och han är min familj. Jag brukar många gånger önska att jag kunnat gå in i hans huvud och se allt han varit med om, han måste ha haft det så jobbigt min kära bror. Jag skulle vilja att han en dag kunde berätta för mig vad han har varit med om, vad som orsakade allt. Men som nu är så är han ju sluten som en mussla och säger ingenting, jag vet inte själv heller om han kommer ihåg vad som hände i tonåren då allt bröt ut.   men jag lever i tron om att han har det bra som han kan i sin lilla värld, och att han är nöjd och  belåten med allt som finns omkring honom idag.

jag brukar tänka på vad jobbigt det måste ha varit för honom då vår mamma gick bort, hon var ju som en klippa för honom, kom och besökte honom ofta och ställde upp allt vad hon kunde, och så en dag så var hon bara puts, bort väck, och kom aldrig och besökte honom mer igen. Det måste ha kännt som att en matta drogs bort framför hans fötter. Så var det ju även för mig, då jag fann vår mamma död på köksgolvet, en mörk höstkväll år 2002.

Men sorg är något som aldrig går över helt, men som man lär sig leva med. Och man får helt enkelt se vad annat man har i livet som är kvar, som man verkligen har att leva för, och tro mig alltid finns det nåt..Alltid finns ett eller flera ljus i livet då det ser som allra mörkast ut, tro mig, jag vet  

Livet är som en blomma,

som blommar ut, vissnar och till slut  dör,

men håller längre då vi

vattnar den.

Så är det med livet också,

Ju mer vi vårdar våra liv,

och tar hand om det dessto

längre får vi har det kvar

och njuta av alla dagar som

vi har kvar