Godkväll!

Idag  har  det varit en skapligt bra dag måste jag säga. Fast nån vidare sovmorgon blev det inte direkt, Molly kom och jamade mig i örat redan vid halv tio och då blev det lite svårt att somna om sedan. 

Jag och gubben for in till stan, vi skulle ju träna på gymmet idag men först kände jag för att bjuda på lunch inne i stan och det blev ju på självaste Bishop Arms, Det är ett riktigt trevligt och rätt fint ställe, jag har varit dit en gång tidigare också med en vän. Men dyrt blev det för min plånbok, kostade 500 spänn med efterätt, men det var gott så det var klart värt det  Men det är ju ingenting som man har råd med varje dag direkt.

Jag tycker det känns lite roligare nu då jag och min man har börjat göra mer saker tillsammans, som vi gjorde förut.

Det  känns nu som att vi är mer öppna nu och  mer mån om varandra. Jag tror det är väldigt viktigt i ett förhållande eller äktenskap att man verkligen vågar ta tag i saker och inte bara gå runt varandra som katten kring en het gröt, och bara vänta på att den andra ska göra eller säga något, det funkar inte i längden, det bara tär både på en själv och den andra och gör så att båda mår dåligt.

Det gick rätt bra på gymmet, men jag tog det rätt lugnt med tanke på att jag tränade ganska hårt igår, men det kändes roligt att få visa min man runt i gymmet och han också fick pröva på lite, jag hoppas att han också kan tänka sig att börja där, han pratar om att köpa ett 10 kort i allafall där och sen får vi väl se.

Efter middagen fick jag för mig att jag ville kolla i fotoalbum, det var från den tiden med Calle. Det gör fortfarande ont att titta på bilderna, och det kommer säkert att tag innan sorgen lägger sig helt, eller helt kommer den nog aldrig att läka, Men det är ju så 16 år av mitt liv då vi var gifta, det är länge, och jag minns ju alla våra goda och dåliga stunder. Men vi hade många fina stunder tillsammans, och det är dom jag kommer att välja att minnas.

Det som hände i slutet och året före skilsmässan det vill jag bara glömma. Det är inte det jag vill minnas från min tid med Calle, Jag vill minnas att jag gifte med en varm och fin människa som jag verkligen älskade, och det gjorde jag också. Och jag vet att han kände samma sak för mig.

Jag förstår ibland inte varför livet för med sig så mycket saker som ibland är svåra att förstå och förklara. Varför det blir som det blir..Jag menar då man gifter sig så tänker man ju att nu ska vi minsann vara gifta livet ut, nu ska allt bli bra och en dans på rosor..Men i hur många fall är det egentligen så?

Jag minns vad han sa till mig en gång till mig,,han sa, du har förstört allt jag någonsin trott på. Och jag blev så himla ledsen, det sved verkligen i mitt hjärta då hann sa det orden. Han hade ju säkert också den tron att kärlek varar för alltid då man gifter sig, och det hade ju jag också då..Hur många gånger efter skilsmässan tänkte jag inte, varför, Åsa, du är en jävla idiot, vad har du ställt till me? Jag hade så blandade känslor för honom som var så svåra att förklara, för en del av mig älskade honom fortfarande, men det var så många andra faktorer som gjorde att jag inte kunde stanna kvar, hur mycket jag än ville..Ett tag var jag ville jag stanna hos honom bara för att det är så svårt att såra någon man verkligen bryr sig om trots allt..Visst låter det komplicerat? Tro mig, det var det också, jag kan fortfarande ibland känna mig ledsen för att jag sårade en sån fin människa, men som jag skrivit förr så kommer det ändå en tidpunkt då man måste tänka på sig själv, och var man är på väg och vad vill jag?

Och nu är jag gift en andra gång, jag har tur som har hittat kärleken två gånger..Och den här gången tycker jag åtminstoe själv att jag är en aning klokare, att jag har lärt mig något,.Jag har lärt mig hur jag vill leva, vad jag vill vara för slags människa och alltid vara ärlig och uppriktig mot mig själv och vad jag vill,,Och inte vara rädd för att säga det jag har på hjärtat  

Godkväll!

Idag  har  det varit en skapligt bra dag måste jag säga. Fast nån vidare sovmorgon blev det inte direkt, Molly kom och jamade mig i örat redan vid halv tio och då blev det lite svårt att somna om sedan. 

Jag och gubben for in till stan, vi skulle ju träna på gymmet idag men först kände jag för att bjuda på lunch inne i stan och det blev ju på självaste Bishop Arms, Det är ett riktigt trevligt och rätt fint ställe, jag har varit dit en gång tidigare också med en vän. Men dyrt blev det för min plånbok, kostade 500 spänn med efterätt, men det var gott så det var klart värt det  Men det är ju ingenting som man har råd med varje dag direkt.

Jag tycker det känns lite roligare nu då jag och min man har börjat göra mer saker tillsammans, som vi gjorde förut.

Det  känns nu som att vi är mer öppna nu och  mer mån om varandra. Jag tror det är väldigt viktigt i ett förhållande eller äktenskap att man verkligen vågar ta tag i saker och inte bara gå runt varandra som katten kring en het gröt, och bara vänta på att den andra ska göra eller säga något, det funkar inte i längden, det bara tär både på en själv och den andra och gör så att båda mår dåligt.

Det gick rätt bra på gymmet, men jag tog det rätt lugnt med tanke på att jag tränade ganska hårt igår, men det kändes roligt att få visa min man runt i gymmet och han också fick pröva på lite, jag hoppas att han också kan tänka sig att börja där, han pratar om att köpa ett 10 kort i allafall där och sen får vi väl se.

Efter middagen fick jag för mig att jag ville kolla i fotoalbum, det var från den tiden med Calle. Det gör fortfarande ont att titta på bilderna, och det kommer säkert att tag innan sorgen lägger sig helt, eller helt kommer den nog aldrig att läka, Men det är ju så 16 år av mitt liv då vi var gifta, det är länge, och jag minns ju alla våra goda och dåliga stunder. Men vi hade många fina stunder tillsammans, och det är dom jag kommer att välja att minnas.

Det som hände i slutet och året före skilsmässan det vill jag bara glömma. Det är inte det jag vill minnas från min tid med Calle, Jag vill minnas att jag gifte med en varm och fin människa som jag verkligen älskade, och det gjorde jag också. Och jag vet att han kände samma sak för mig.

Jag förstår ibland inte varför livet för med sig så mycket saker som ibland är svåra att förstå och förklara. Varför det blir som det blir..Jag menar då man gifter sig så tänker man ju att nu ska vi minsann vara gifta livet ut, nu ska allt bli bra och en dans på rosor..Men i hur många fall är det egentligen så?

Jag minns vad han sa till mig en gång till mig,,han sa, du har förstört allt jag någonsin trott på. Och jag blev så himla ledsen, det sved verkligen i mitt hjärta då hann sa det orden. Han hade ju säkert också den tron att kärlek varar för alltid då man gifter sig, och det hade ju jag också då..Hur många gånger efter skilsmässan tänkte jag inte, varför, Åsa, du är en jävla idiot, vad har du ställt till me? Jag hade så blandade känslor för honom som var så svåra att förklara, för en del av mig älskade honom fortfarande, men det var så många andra faktorer som gjorde att jag inte kunde stanna kvar, hur mycket jag än ville..Ett tag var jag ville jag stanna hos honom bara för att det är så svårt att såra någon man verkligen bryr sig om trots allt..Visst låter det komplicerat? Tro mig, det var det också, jag kan fortfarande ibland känna mig ledsen för att jag sårade en sån fin människa, men som jag skrivit förr så kommer det ändå en tidpunkt då man måste tänka på sig själv, och var man är på väg och vad vill jag?

Och nu är jag gift en andra gång, jag har tur som har hittat kärleken två gånger..Och den här gången tycker jag åtminstoe själv att jag är en aning klokare, att jag har lärt mig något,.Jag har lärt mig hur jag vill leva, vad jag vill vara för slags människa och alltid vara ärlig och uppriktig mot mig själv och vad jag vill,,Och inte vara rädd för att säga det jag har på hjärtat