Ja då skriver jag på kvällens inlägg då, det blir väl förhoppningsvis lite gladare. Jag var på gymmet idag efter jobbet, och det gick väl ganska bra, men jag kände mig ganska stressad så jag gick bara 48 min den här gången men det blev ändå nästan 5 km, och då måste jag ju också räkna med den sträckan jag går fram och tillbaka till jobbet nästan varje dag och bara det tar ju en timme, så motion får jag då  

Det var faktiskt rätt längesen jag kände att jag var i så pass bra form som jag är nu, då jag också gått ner i vikt, känner mig så mycår ket piggare och orkar mer.

Min dotter sa till mig idag, mamma hur orkar du fara direkt till gymmet då du går fram och tillbaka och jobbar och står hela dagarna? Det vet jag inte,,men energin är det som sagt inget fel och jag vill ju fortsätta gå ner i vikt så det är bara fortsätta..Som jag brukar säga,,vill man gå ner i vikt måste man offra något.

Jag tänker tex på hur mycket cocacola jag drack tidigare, det är som ett gift, då man väl har börjat dricka det är det ett helvete att bli av med. Det är ju ungefär jämförbart med att röka och snusa, pga av koffeinet som är i.

Jag dricker fortfarande cola, men inte i lika stora mängder, långt därifrån. Så det är riktigt skönt att lyckas få bättre kontroll övupper det.

Det ligger ju diabetes i min släkt också, min pappa har haft det och hans bror dog tråkigt nog av det, han blev inte så värst gammal..

Jag tycker faktiskt lite synd om min pappa,,han har förlorat båda sina bröder, en yngre bror också. Han dog då jag var liten, han hade besvär med droger och sånt och vad jag hörde så tog han livet av sig.

Tänk så hemskt att se det som sin enda lösning, då mår man väldigt dåligt..Jag vet då jag var yngre hade jag de tankarna själv många gånger, och jag funderade ofta över vad är min plats här i livet, varför finns och andas jag? Då jag inte ser någon större mening med livet.

Men jag var stark nog att resa mig från det, som jag brukar säga, det finns alltid något att leva för..Alltid finns det någon som bryr sig om hur man mår och har det, alltid finns det någon som skulle sakna en om man lämnade jordelivet  

Och nu då jag har min dotter, hon har gjort att jag klarat så många svåra stunder, det är för hennes och också för min egen skull som jag efter varje bakslag har orkat resa mig upp och ordnat upp mitt liv så bra jag någonsin kunnat.

Och nu då hennes pappa inte finns i livet längre, vem skulle annars ta hand om henne om inte jag gör det? Jag tror att allt i livet har sin mening och sin tid och plats, och så länge man har kraft att resa sig från mottgångar så är det bara att fortsätta jobba..vi har bara ett liv och det gäller att försöka kämpa sig igenom det så gott man kan