Godkväll!

Jag måste bara säga att det var riktigt kul att se Aik spela hockey ikväll, och Hanses var lysande i mål. Han gjorde några riktigt fina räddningar och höll oss kvar i matchen. Men jag frågar mig igen, vad har hänt med North Power  vår hejarklack? Snacka om dött, ibland får dom upp nå ryck och ropar, men det är knappt så det hörs. Spelarna behöver stödet, och likaså publiken från sittplats tycker jag också borde klappa mer , jag menar ska inte laget få känna att dom spelar på hemmaplan? Rätta mig om jag har fel men det känns som att vi behöver lite mer blod i hejarklacken, kanske lite fler hejarklacksledare som eldar på klacken lite mer, Det är ju dock en hel del för stämmningen skull som man också tar sig till ladan och inte bara för själva matchens skull, annars kan man ju nästan lika gärna sitta i hemmasoffan och se den, lika mycket liv där nästan ändå, kom igen jag vet att Northpower kan betydligt bättre än så här.

Jag tänkte lite på idag att det inte är så dumt att ha fyllt fyrtiotvå. Jag menar, jag mår bättre än på länge. Vill inte helst tillbaka till den tiden då man var en osäker och blyg tonåring, och inte vågade ta plats.

Men nu har jag äntligen vågat börja ta mer plats, jag är ju värd att höras och synas lika mycket som alla andra, varför ska just jag vara en osynlig prick på denna jord? Jag har fortfarande mycket kvar att jobba på,, men en sak har jag kommit fram till.

Den dagen som jag dör så vill jag bli ihågkommen som en glad, positiv och godhjärtad människa. Det är vad jag försöker sträva efter.

Vet ni vad jag skrev i den positiva boken igår, nåågot som jag aldrig trott att jag skulle kunna skriva. Jag har knappt ens vågat tänka tanken ens för mig själv.

Jag skrev, tack kommunen för att ni gav mig sparken. Tack för att ni gav mig möjlighet att utvecklas mer som människa och hitta ett jobb där jag trivs och känner att jag har utvecklas mer än vad jag gjorde hos mina 15 år på kommunen.

på mitt jobb har jag dom som tror på mig, och det känns så underbart att det gör att jag växer mer och mer som människa, och jag lär mig att jag kan och vågar, och kan ta för mig.

Då jag började så trodde jag att jag möjligtvis kunde klara av att jobba som städhjälp, eller ett lättare städjobb. Det sa dom där förbaskade iq testerna som kommunen tvingade mig att göra. I dom stod det ju som ni vet att jag knappt dög till någonting. Men det gör jag, vem hade trott idag, att jag faktiskt vågar stå i kassan då det är lång kö, steka plättar för massor. Det vågar jag idag bara för att jag faktiskt har folk som tror på mig, och det känns faktiskt riktigt bra  Och jag älskar mitt jobb och är stolt över det.

Så sa jag inte heller på kommunen, jag sa jag är glad att jag har ett jobb så jag får en inkomst ungefär..

Men det är inget fel att jobba på kommunen, det är en trygg arbetsplats för det flesta som jobbar där och jag har ju kompisar som jobbar inom kommunen, och jag påpekar igen att jag är glad för deras skull. Men jag passade inte riktigt in där.

Synd bara att det tog så lång tid att inse det, att jag var tvungen att stå ut med så mycket pest och pina och för att till slut så här två år efteråt eller vad det är komma fram till att jag har det bättre nu.

Och vad ska jag säga som avslutning på detta inlägg? Ja här sitter jag nu som 42 årig kvinna och känner mig nöjd med mitt liv, precis som det är nu. Visst kommer jag alltid att önska att saker kunde vara bättre, men det finns alltid saker som kan bli bättre bara man har viljan och kraften att tro på det själv, och försöka göra nåt åt det också. och går det inte så har man ju i allafall försökt och bara det är värt mycket