Godkväll!

Ja nu är jag hemkommen efter en rätt bra dag ändå, livet börjar sakta men säkert återgå till någorlunda normalt. Även om en viss person för alltid kommer att fattas oss. Men så är det ju med livet man måste gå vidare, och ta en dag i taget det finns inte så mycket annat man kan göra. Men det känns ändå som ett litet tomrum i mitt hjärta och ibland blir jag fortfarande ledsen och gråter.

Jag drömde en hemsk dröm häromnatten, jag tror att det kan vara en följd av allt som hänt. Jag drömde att jag var på fest med några kompisar, och det var en jättekonstig fest måste jag säga. En av dom som stod för festen ställde sig upp och sa till oss..

- Alla måste köpa en urna, för ni som är här ska kremeras!

Gissa vad jag fick panik jag blev alldeles panikslagen och skrek , varför,,Men han svarade bara att det är bestämt så och ingenting kan ändra på det beslutet. Sen då det var min tur att köpa en urna, vaknade jag med ryck och stirrade ut i mörkret, det dröjde ett bra tag innan jag kunde somna om igen, det var läskigt.

I allafall så har det varit en ganska stressig dag på jobbet, men det har ändå gått hyfsat bra,,alla fick sin mat och det är ju huvudsaken det  

Sen gick jag  till en affär som heter life och köpte just det, ännu ett par nya halkskydd, det tredje paret nu. Men dom här verkar vara av riktigt bra kvalitet, man ska tydligen kunna springa med dem på is och snö, inte för att jag springer, men i allafall, det är ju bra om jag skulle vara sen till bussen någon gång tex..

Och sen var jag och hämtade ut mina glasögon, och jag måste säga att det känns väldigt ovanligt och konstigt att ha dom på sig, men herrejestenes vad jag ser  Fast i början blev jag lite yr i huvudet dom  första timmarna men det börjar gå över nu..Imorgon om jag har tid ska jag faktiskt börja läsa en av mina böcker som jag har hemma som samlar dam, jag som fullkomligt älskar att läsa har inte läst någon bok sen i somras. Bara några rader men då har jag blivit för trött i ögonen.

Sen träffade jag en av mina fina vänner och en kompis till henne som också verkar trevlig på subway, och det var väl behövligt att få i sig lite käk eftersom jag närmast höll på att svälta ihjäl.  Vi hade en riktigt trevlig liten stund och dom tyckte jag var fin i mina glasögon då jag visade dem.

Och sen blev det ju naturligtvis hockey på ladan. Och det var en riktigt bra match vi fick se mot Brynäs, det var som om Aik bara hade bestämt sig för att inte få spö av Brynäs en tredje gång.

Nu är det väl dags att krypa till kojs så man orkar upp klockan fem i morgon också,,

Jag har varit så inne i min sorg att jag nog glömt berätta att det är klart om provanställningen nu, i förra veckan hade jag och chefen och två stycken från af möte. Och nu skrev vi på alla papper så det känns jättekul, det enda som är osäkert just nu är vilket datum om det blir den 1 januari eller efter trettonhelgen, men det är ju bagateller  

Men jag hoppas bara att det ska gå bra så att jag får behålla jobbet, jag ska då verkligen försöka göra allt jag kan för att jag ska vara värd att ha kvar.

Ja visst ja, jag skrev visst någoting om att gå och lägga mig,,natti natti önskar jag ev läsare,,tjingeling  

Godkväll!

Nu ska jag försöka att inte skriva alltför sorgligt och deprimerande, det kan ju vara kul för ni få som kikar in här att läsa något trevligt någongång också, inte för att jag har så värst mycket trevliga saker att berätta men något ska jag väl hitta på  

Jag tänkte på en sak då man skriver till er bloggläsare, då skriver jag oftast alltid ni. Men jag har läst på någon annan blogg någon som skriver du, då man tilltalar sina läsare..

Samtidigt kan jag känna att jag tycker det känns bäst att skriva ni, eftersom det ju är några stycken som läser den, men samtidigt kanske det låter bättre om jag skriver du mer personligare liksom..Jag menar, det är ju till den som läser bloggen jag skriver, och det är ju inte alla ni samtidigt som läser, men jag har valt att skriva ni eftersom jag riktar det jag skriver till alla som läser, Vore kul och höra någon åsikgt om detta, vad som låter bäst, ni eller du? Men till vidare tills jag hör någon bättre argument så väljer jag nog att skriva ni, egentligen är väl det här en rätt löjlig fråga egentligen  

Idag har det gått rätt bra på jobbet, det blev jag som fick stänga, men den mesta av  disken så det gick rätt bra.

PÅ jobbet idag fick jag ett sms att mina glassögon har kommit, det känns väl sådär. Delvis är jag ju glad för dom eftersom jag vill kunna läsa igen ordentligt och se på teve utan att få ont i huvudet. Men samtidigt så känns det konstigt att ha dom på mig jämt..Men jag vänjer mig väl antar jag.

I förra veckan tappade jag bort mina nycklar, och jag blev så glad då jag fick ett brev från polistationen att jag kan komma och hämta dem, TÄnk att det finns så himla snälla människor som far i enkomt dit och lämnar igen., och ändå hade jag inte ens polisanmält dem. Jag önskar jag fick veta vem det var som lämnat in nycklarna och tacka denna snälla person  Jag trodde ett tag jag hade borta min laddare också men den hittade jag, men jag hade inte blivit förvånad om jag tappat bort den..Men som väl är så fann jag den i ett fack i väskan som jag inte letat i, det är nackdelen med att ha en väska med många fack i..

Jag for på shabamen också, och det var trevligt som vanligt..Träffade min viktcoach och hon sa att hon tyckte det syntes att jag gått ner i vikt i magen och i ansiktet, det var det första hon sa då hon såg mig..Men jag har då inte märkt någon större skillnad, men kul att höra är det i allafall.

Jag pratade med hon som leder shabamen och bad henne visa mig salsa stegen som jag har så svårt med, det är i ett av danslåtarna. Hon visade mig lite, men jag vet inte om jag blev något klokare ändå, men hon sa att salsa är svårt att lära sig, tur jag inte är ensam som tycker det.,.Men det var roligt att höra att hon tycker jag har blivit riktigt duktig, hon sa jag minns dej i början hur svårt det var för dig att hänga med. Och nu tycker jag det går riktigt bra, det är bara lite småsaker du har lite svårare med Men hon sa, bara man är med och gör så gott man kan så räcker det gott och väl,,Jag gillar henne, hon är trevlig..

Men nu blir det lite dr quinn här, vi har börjat på säsong fyra, fast vi egentligen ska se säsong 3..Men vem bryr sig? Nu är ju trean på gång också så då är det ju bara att börja se den sen. Jag önskar eventuella läsare en supernice kväll todeloo

Tjena!

Nu känner jag att jag börjar hämta mig någorlunda, men som det är så kommer ju och går det. Ibland känner jag mig riktigt ledsen och vill bara gråta, och i nästa som nu känns livet ändå hyfsat bra.

Men ingenting kommer ju att någonsin att bli som förr. Jag har faktiskt inte förmått mig att radera min xmans nummer från mobilen ännu, jag har ju haft det nu då ifall det skulle vara någonting med vår dotter. Men nu går det ju inte alls.

Jag har haft kontakt med min xmans syster, det kändes bra att prata med henne efter all den här tiden, vi har ju inte haft kontakt på länge nu då vi skildes. Jag har ju inte haft någon kontakt med hans släkt överhuvudtaget under de här åren, och det har naturligtvis känns väldigt tråkigt, inte minnst med tanke på min dotters skull,,

Men jag förstår dom faktiskt, det blir ju inte samma sak då inte vi var gifta längre, det kändes säkert konstigt för dom också. Därför blev jag glad mitt i sorgen då jag hörde av henne och hon frågade mig om  jag och min dotter ville vara med dom på lördag och träffas och prata.

Vi har pratat lite om begravningen också, det blir som vi sa i Åtvidaberga där han hörde hemma dom senaste åren. Under begravningen ska hans anhöriga som finns här träffas och ha en minnestund, jag ska boka en liten lokal i församlingshemmet om det finns ledigt då och så träffas vi där och följer begravningen.

Det känns som en bra lösning för alla.

Jag känner att ja g vill hedra min xman med att skriva ett litet tal som prästen ska få läsa upp på begravningen. Jag vill vara med och hedra hans minne.

För han har ju trots allt varit en del av mig i 16 år, även om dom sista åren inte var så bra så är det mycket annat som har varit bra. Jag vet att jag sårade honom oerhört då jag sa att jag ville skiljas, det gör fortfarande ont av att tänka på det...Jag minns så väl den dagen då jag flyttade ifrån honom. Han tittade inte mig i ögonen då jag lämnade min nyckel till honom, jag vet hur jobbigt han hade det efteråt.

Det hände så många gånger att jag blev orolig för honom, jag släppte allt vad jag hade och bara for till honom för jag ville se hur han mådde. Det är jobbigt att hantera så mycket olika känslor, och veta att den man älskar inte känner samma sak längre..

Vi försökte lappa ihop det ett litet tag efter att jag hade flyttat, men sen kände vi båda två att det inte skulle gå, och han hade ju redan en på gång söderut som han kände för..Jag blev naturligtvis lite ledsen, men går det inte så gör det inte..Vi hade telefonkontakt lite då och då när han flyttade, det sprack med hans första, och han var väldigt ledsen över det..Jag minns att han sa till mig att det känns alltid så bra att prata med dig då det är något..

Och han sa också i samband med att jag flyttade att jag är så rädd att du ska hitta någon som slår dig. Det är en fin sak att säga..Och sen innan jag flyttade mådde jag också så dåligt att jag knappt åt, jag minns att han många gånger satt bredvid mig och tvingade i mig mat. Han sa Åsa, du måste i allafall äta.

Det var en jättejobbig tid för båda två. Och jag kommer alltid att minnas honom som en fin människa,,Jag har ingen aning om vad han sa till mig till sin släkt eller till sin nya sambo, men det spelar ingen roll nu längre,

Hur som  helst så blev jag som sagt var väldigt glad då han hittade sin nya sambo och då blev det att vi fick allt mindre kontakt, men jag visste i allafall att han var lycklig där nere. Även om jag önskar att han hade valt att ha lite mer kontakt med sin dotter..Det sorgliga är att han aldrig får någon chans att ändra på det, men jag är alldeles övertygad om att han hade ändrat på det om han fått leva vidare. Jag vet att han brydde sig mycket om sin dotter ändå  

Godkväll!

Äntligen är det fredag, det känns ganska skönt ändå, att den här veckan äntligen börjar närma sig sitt slut. Det går upp och ner hur jag mår efter min exmakes död. Ibland kan jag känna att det känns helt okej, men andra stunder så vill jag bara gråta då jag tänker på honom. Men som min fina vän sa, sorgen är randig, det är något som helt är sant.

´Nu har vi min exmans begravning att tänka på, Det känns jobbigt, och egentligen så borde den väl inte ligga på mitt ansvar alls egentligen, eftersom vi är skilda sen några år tillbaka.

Men tack vare att min dotter är den enda bröstarvinge så har jag ändå lite ansvar. Men som väl är så har ju hans sambo sagt att hon hjälper till att ordna med det praktiska, till den trevliga kvinna jag pratade med på begravningsbyrån.

Jag kan tycka att det känns grymt att min dotter ens ska ha med begravningen att göra, då hon bara är 17 år. Men vad ska jag säga?

Egentligen om jag vill så kan jag bara säga att jag helt tar min hand från begravningen, men det gör jag inte delvis för min xmans skull och för min dotter,

Men jag har tagit beslutet att ha så lite som möjligt med begravningen att göra..Jag har sagt att den ska få vara där borta i Åtvidaberga där han bodde, för annars blir det ju jag som måste ha hand om begravningen om den ska hålla till här, för jag vet att min dotter inte kan klara av ett så stort ansvar, och det ska hon inte ha heller.

Begravningen får bli där och sen får hon önska om hon vill önska något särskilt med begravningen, typ blommor, eller om det ska vara någon vers i dödsannonsen eller om det är några särskiltda psalmer hon vill ha med..

Men jag kommer naturligtvis att stötta henne under vägen, och hjälpa henne med att prata med den där kvinnan och så då det behövs, det är något som hon inte ska behöva göra alls..

Vi säger att om vi skulle flytta begravningen hit så blir det likt fullt jag som måste göra allt, och det vill jag inte. Jag känner att det är en del av  hans sambos ansvar eftersom hon levde med honom det sista åren.

Jag har fixat två begravningar och jag kan sånt, och vet hur det fungerar, Jag vet också hur jobbigt det är känslomässigt, och jag vill helst inte utsätta min dotter för det, hon har lidit tillräckligt. I så fall tar jag hellre den smällen själv.

Och det är inte ens säkert att vi kan fara på begravningen heller, för det är ju ingen billig resa. Åtvidaberga ligger ju en bit utanför Stockholm och det blir rätt dyrt för två pers och vi får se.

Hon på begravningningsbyrån sa också att det är Calles önskan att få ligga under samma gravsten som sin sambo, och det tänker jag respektera, Visserligen sa hon att dom inte har skriftligt på det men ändå..Jag menar han valde ändå att flytta dit, och då känns det ändå rätt att han får bli begravd där, eftersom det var där han hade sin kära och säkert vänner och så där..Jag känner att det inte finns någon anledning att begrava honom där då..jag respekterar fullt hans önskan och det vet jag att min dotter också gör.

Men nu om jag ska skriva om något trevligare så var jag och min dotter på hockey. det var betydligt trevligare än på länge, då vi fått nya platser nu jag och min man..Det var dessutom helt suveräna platser, mycket bättre än dom vi hade förut..SÅ det lönar sig att ringa och klaga om man är missnöjd, jag menar rätt ska ju vara rätt eller hur?

Nu kan jag äntligen njuta av själva hockeyn och inte störa mig på han som sitter bredvid mig, så skönt  

Och sen vann ju Kevin Idol också, jag kan inte uttala mig så mycket då jag inte hörde alla låtar dom sjöng i sin helhet, så jag kan egentligen inte uttala mig om vem som var bäst eller sämst, eller om båda var lika bra. Svårt att avgöra på så koerta låtsnuttar. Men jag säger bara lycka till Kevin med att kombinera både sången och fotbollen  

Nu blir det sängen snart och en rejäl sovmorgon imorgon det ska bli riktigt skönt, jag önskar eventuella läsare en god natt sömn..

Det är med sorg i hjärtat som jag skriver dessa rader. Fick ett väldigt sorgligt telefon igår kväll. Jag mådde så bra då, tänkte på mitt jobb som var på gång och på hur bra det gått med träningen. Jag satt och väntade på bussen och lyssnade på musik. Då ringer mobilen, och jag ser ett nummer som jag inte sett förut.

Det visade sig vara min exmans yngre bror som säger att han har tråkiga nyheter till mig. Då släpper han bomben, min exman dog igår i en hjärtinfarkt.

Han hade åkt in på natten vid tre tiden och sen avlidit under kvällen, dom hade prövat göra en ballongsprängning på honom men den hade misslyckad.

Det enda jag kunde få fram var att jag fick världens chock, och det fick jag också. Då jag lagt på luren började jag bara stortjuta och jag visste knappt vad jag skulle tänka eller känna.

Hela bussfärden hem var hemsk, jag meddelade några nära vänner vad som hänt. Min fina föredetta arbetskompis ringde upp mig och var så ledsen för vår skull, han var ju mitt barns pappa. Det känns så skönt att veta att man har vänner som verkligen bryr sig och frågar hur det är med en då det händer allvarliga saker i ens liv.

Jag frös hela vägen och var tvungen att fatta mig ganska kort i telefonen för att jag frös och skakade av chock. Jag saktade ner stegen och det kändes jätte jobbigt att komma hem och berätta det sorgliga för min dotter.

Hon blev ju naturligtvis chockad och ledsen hon med.

vi var ju skilda sen 2007, och hade knappt någon kontakt under den tiden, bara lite sporaliskt i telefon. Men det svider ändå som fan i hjärtat jag menar, har man levt i 16 år med någon så och dessutom har barn tillsammans så blir det ändå så att man för alltid är sammankopplad med den personen

Jag minns så många fina stunder vi hade tillsammans, det är den sidan jag vill minnas. Han ställde upp mycket för mig.

Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var med i kören, jag var så ledsen och förtvivlad för att vår granne sagt till mig att jag sjöng för lågt och att hon knappt hörde mig, visst var det sant, men man blir ju ledsen. Han såg alltid då jag var ledsen eller nedstämd, Han satte sig med mig och frågade , vad är det Åsa? Jag sa som det var och han blev fly förbannad och gick upp till vår granne och skällde ut henne efter noter. sen slutade det med att hon bad mig om ursäkt och köpte en chokladask till mig.

En annan gång jag minns särskilt väl är då jag pratat med min pappa i telefonen och så klagade pappa så mycket på min vikt och när jag lagt på grät jag. Och han frågade direkt, vad har hänt nu?
Jag sa som det var och kan ni gissa vad han gjorde? Han ringde upp min pappa och skällde ut honom också, det slutade med att pappa också bad om ursäkt.

Han ställde också upp då jag fick missfall, han var på sjukhuset med mig hela natten och vek inte vid min sida, likadant då min mamma dog. Han ringde ambulansen då jag var för chockad och knappt kunde prata, så släppte han allt han hade och kom direkt till mig, tröstade och tog hand om mig. Och ringde hans syster och sa att hon skulle se efter vår dotter.

Det finns så många fina minnen, jag kan räkna upp hur många som helst, jag menar under 16 år hinner man med mycket. Jag minns han protesterade aldrig då jag sa, att nu har jag köpt kaniner, och jag kom hem med både dvärghamstrar, möss och marsvin, och till och med en råtta som hette Max   Han protesterade aldrig han sa bara, jaså har du kommit hem med en sån nu, GLömmer aldrig vårt första marsvin som jag döpte till Jesper, vi brukade ha honom lös i köket så han fick springa omkring..Han protesterade inte heller då jag fick för mig att vi skulle skaffa hund, han hette Bamse, det var en jättefin collie..

Jag kommer alltid att minnas honom med värme, oavsett det han gjorde mot mig senare...Det känns som bagataller..

Jag blev glad för hans skull då han åter fann kärleken igen och flyttade söderut..Det känns skönt att veta att han inte dog ensam. HOn fanns vid hans sida hela tiden..

Så jag avslutar detta med att säga, vila i frid kära Calle. Jag hoppas att du vakar över din dotter från din himmel där du är nu tillsammans med dina förärldrar. Jag kommer aldrig att glömma dig, eller vår tid tilsammans..

Men livet måste gå vidare och nu måste jag ta mig framåt och ta hand om min dotter och min make som jag älskar så otroligt mycket.

MEn jag glömmer dig aldrig   

Godafton!

Nu är det snart läggdags här, men är nöjd och belåten efter denna kanonmatch av Aik-F'ärjestad, helt otroligt vilket spel dom visar upp nu, slå självaste Fbk på bortaplan med 4-1, och det trots en massa skador som vi har just nu. Då både Alm,Möller, Arvidsson och Petterström saknas, fyra väldigt bra spelare. VEt inte riktigt vad det är med Johan ALm, hoppas att han inte är allvarligt skadad.

Men kul är det i allafall jag hoppas naturligtvis att det går lika bra på fredag mot Luleå, har fortfarande inte bestämt om jag ska fara då eller stanna hemma och se idolfinalen, tufft beslut   

Idag har det gått bättre på jobbet, vi hade inte så mycket folk. Men jag har mest stått och stekt fläsk och var inte så mycket i kassan.

Det är så härligt att gå till praktiken och känna sig uppskattad för det jobb man gör, trots lite misstag här och var. Jag känner att jag har arbetskompisar som ställer upp för mig och bryr sig och det känns himla skönt, jag hoppas verkligen att jag får fortsätta där och att allt ska blii bra med provanställningen.

Jag brände mig idag ganska rejält då jag stekte fläsk, utan att tänka mig för råkade jag ha fingrarna i svinvarmt stekflott, och jag säger det ingenting som jag rekomenderar någon att pröva bara för nöjets skull, oh nej  

Men det är lätt hänt att, men det gick bra som väl är, fick bara några små brännblåsor och handen sved som sjutton ett tag, men sen gick det över. Det var kanske för att jag var så snabb och sköljde handen med iskallt vatten. Det var min första reaktion och rusa dit,,

Imorse hade jag det bekvämt, fick skjuts raka vägen till jobbet, så jag var till och med före den andra som börjar sju, och det är ganska ovanligt att jag hinner det  Men i morgon blir det tyvärr som vanligt då jag måste bege mig ut i halkan och ta bussen. men det är jag van vid.

Det går så jäkla dåligt med bantningen just nu, känner att jag har riktigt tappat motivationen, men jag måste hitta tillbaka där jag var innan jag skadade axeln. Då var jag skitduktig, och nu går det åt skogen,,Men det är ju så livet går upp och ner..

Jag funderar på hur jag ska göra den här bloggen lite roligare, Jag förstår att det kan bli lite trist för ni få som kikar in här och bara läsa text lång, matande text uppifrån och ner varje gång ni kikar in här. Jag ska försöka då det finns tid bege mig ut och ta lite bilder, eller leja min dotter, hon är ju duktig på att fotografera..Och om nån av er har något tips för hur jag kan få bloggen bättre så mottages det tacksamt.

Ni som läser får så gärna komma med kommentarer och synpunkter, det skulle bara vara trevligt  Men nu ska jag ta och susa isäng så jag orkar vara pigg och alert på jobbet imorgn..

Natti natti..Förresten, fler interljuver i Aik spelarnas omklädningsrum skulle bara vara trevligt  

Tjaba!

Den här dagen har väl varit lite si och så, den kunde ha varit bättre. Men på jobbet har det ändå gått hyfsat bra trots att vi bara var två stycken. Jag fick höra en hel del trevliga berömmande ord idag, och det är ju alltid trevligt speciellt då mitt självförtroende inte är sådär jättebra, men jag känner att det är på god väg tillbaka, att jag är på väg att hitta tillbaka till mig själv igen.

Men sen var det ju mindre trevligt då det misstämde i kassan när jag skulle räkna den så misstämde kassan, och nu känns det som om jag inte alls förtjänade det beröm jag fått,,Även om det inte ens säkert att det var mitt fel, eftersom vi båda två stod där från och till  hela dagen, men känns ändå som det på något sätt då det är jag som räknar den  

Men jag gissar att det sitter inne i mig sen jag fick sparken från kommunen, jag är helt enkelt rädd för att göra fel.

Och när jag gör fel så känner jag mig lite misslyckad.

PÅ tester som  kommun gjorde på mig är att jag har för höga krav på mig själv och det kan ju stämma, Jag menar jag vill ju så gärna göra rätt, men blir det fel så känns det inte bra och jag tar ofta åt mig och tänker att det är mitt fel, och vad  jag kunde gjort för att förhindra det.. men det är något jag måste jobba med. Ingenting blir bättre av att jag är för hård med mig själv. Jag gör ändå så gott jag kan.

Men nog om det jag fick i allafall positiva nyheter då jag pratade med aik kansli idag, Och vi får byta platser, det känns otroligt skönt att slippa den där gubben, och äntligen kanske man får känna lugnet då man ser på hockey, och bara koncentrera sig på det som händer på isen och inte på den som sitter bredvid och jäklas och lever om   Hon höll helt med mig hon på kansliet och sa att så där ska det absolut inte gå till. Det är bra att dom är hjälpsamma och verkligen vill det bästa för kunden, precis som det ska vara i vilket serviceyrke som helst  

Sen blev det lite shabam också, det gick bra fast jag var rätt trött efter jobbet och orkade inte fullt ut men jag gjorde så gott jag kunde i allafall.

Men nu blir det lite dr quinn här för fulla muggar, nu är vi på band 6 och har snart sett klart hela säsong två.

Jag ser att besökantalet börjat stiga någon procent, och det är ju kul om fler börjar hitta hit till bloggen. Jag är förvånad om jag har mer än fem besökare per dag,men kul är det ju, fast min blogg numera är anonym, men dom som känner mig vet ju vem som står bakom den. Och jag kan försäkra er andra att det jag skriver är fullkomligt sant. Fast jag väljer att inte namge personer och personliga platser, ifall det jag skriver skulle hamna i fel händer.

Men nu ser jag det har hänt något med marginalinställningarna, kanske dags att hasta la vista nu,,Jag önskar som vanligt eventuella läsare en kanon go fortsättning på det som är kvar av kvällen todiloo  

Tjena!

Ja då var det 1 advent idag då, något som jag egentligen inte tycker är särskilt märkvärdigt. Jag har inte tänkt så märkvärdigt mycket på julen just nu egentligen. Vi hade tänkt julpynta idag men vi hann inte, men vi har i allafall en adventsljustake framme och två julstjärnor och det är ju alltid något  

Men förmodligen blir det väl att ta fram mer julsaker imorgon. Det har varit en riktigt trevlig dag idag också, trots att det inte blev något gym. Men bönor köpte jag i allafall tre burkar, så lite blev som jag planerat idag i allafall, även fast jag inte åt dom  

Jag och gubben åkte in en sväng till stan idag och vi tänkte bjuda vår fina kompis på fika, han blev glad. Jag köpte mig faktiskt en ny aikmössa, den mössa jag hade förut tycker jag börjar se lite väl gammal och sliten ut, fast den är varm och skön. Men den här mössan tycker jag är jättefin, 179 kronor kostade den, få se hur bra den håller värmen nu då det blir iskyla och snöstorm.

Sen frågade vi om vår kompis ville följa med hem, och det ville han. Vi hade väldigt trevligt som vanligt, pratade, skrattade och spelade kort. Vi bjöd på mat också, och den här gången fick det bli ostschnizlar, klyftpotatis och stekta grönsaker, det var riktigt mumma det, och mätta blev vi allihop.

Jag funderar på att göra en tidig kväll, känner mig rätt trött, fast först ska jag vänta på min dotter. Hon är och ser uppföljaren till Hunger games. Jag har ju sett den första filmen och den är hyfsat bra, ska se om jag får med mig någon som vill se tvåan  

Jag fick i allafall vinna en gång då vi spelade chikago. Det var lite roligt faktiskt, jag fick fyrtal och då får man ju välja mellan att få 8 poäng eller nolla sina motståndare, och jag som är så väldigt snäll och rar valde naturligtvis att nolla mina motståndare, och sen fick jag in en chikago också så jag kunde gå ut. Men det var enda gången jag fick glädjas över att vinna. Fyrtal är inte så ofta man får in tyvärr..

Men nu kände jag att det här inlägget blev ganska fantasilöst, jag kom inte på så värst mycket att skriva, men det händer ibland, fast det här är nog tillräckligt ändå att läsa  

Nu är det bara att ladda batterierna inför en hel lång arbetsvecka, jag hoppas på en lite lugnare dag imorgon än den i fredags. Har ingen aning om vad vi serverar för mat, men något gott blir det säkert,,Jag önskar eventuella läsare en supernice fortsättning på söndagkvällen.,toodeloo