Tjena!

Nu känner jag att jag börjar hämta mig någorlunda, men som det är så kommer ju och går det. Ibland känner jag mig riktigt ledsen och vill bara gråta, och i nästa som nu känns livet ändå hyfsat bra.

Men ingenting kommer ju att någonsin att bli som förr. Jag har faktiskt inte förmått mig att radera min xmans nummer från mobilen ännu, jag har ju haft det nu då ifall det skulle vara någonting med vår dotter. Men nu går det ju inte alls.

Jag har haft kontakt med min xmans syster, det kändes bra att prata med henne efter all den här tiden, vi har ju inte haft kontakt på länge nu då vi skildes. Jag har ju inte haft någon kontakt med hans släkt överhuvudtaget under de här åren, och det har naturligtvis känns väldigt tråkigt, inte minnst med tanke på min dotters skull,,

Men jag förstår dom faktiskt, det blir ju inte samma sak då inte vi var gifta längre, det kändes säkert konstigt för dom också. Därför blev jag glad mitt i sorgen då jag hörde av henne och hon frågade mig om  jag och min dotter ville vara med dom på lördag och träffas och prata.

Vi har pratat lite om begravningen också, det blir som vi sa i Åtvidaberga där han hörde hemma dom senaste åren. Under begravningen ska hans anhöriga som finns här träffas och ha en minnestund, jag ska boka en liten lokal i församlingshemmet om det finns ledigt då och så träffas vi där och följer begravningen.

Det känns som en bra lösning för alla.

Jag känner att ja g vill hedra min xman med att skriva ett litet tal som prästen ska få läsa upp på begravningen. Jag vill vara med och hedra hans minne.

För han har ju trots allt varit en del av mig i 16 år, även om dom sista åren inte var så bra så är det mycket annat som har varit bra. Jag vet att jag sårade honom oerhört då jag sa att jag ville skiljas, det gör fortfarande ont av att tänka på det...Jag minns så väl den dagen då jag flyttade ifrån honom. Han tittade inte mig i ögonen då jag lämnade min nyckel till honom, jag vet hur jobbigt han hade det efteråt.

Det hände så många gånger att jag blev orolig för honom, jag släppte allt vad jag hade och bara for till honom för jag ville se hur han mådde. Det är jobbigt att hantera så mycket olika känslor, och veta att den man älskar inte känner samma sak längre..

Vi försökte lappa ihop det ett litet tag efter att jag hade flyttat, men sen kände vi båda två att det inte skulle gå, och han hade ju redan en på gång söderut som han kände för..Jag blev naturligtvis lite ledsen, men går det inte så gör det inte..Vi hade telefonkontakt lite då och då när han flyttade, det sprack med hans första, och han var väldigt ledsen över det..Jag minns att han sa till mig att det känns alltid så bra att prata med dig då det är något..

Och han sa också i samband med att jag flyttade att jag är så rädd att du ska hitta någon som slår dig. Det är en fin sak att säga..Och sen innan jag flyttade mådde jag också så dåligt att jag knappt åt, jag minns att han många gånger satt bredvid mig och tvingade i mig mat. Han sa Åsa, du måste i allafall äta.

Det var en jättejobbig tid för båda två. Och jag kommer alltid att minnas honom som en fin människa,,Jag har ingen aning om vad han sa till mig till sin släkt eller till sin nya sambo, men det spelar ingen roll nu längre,

Hur som  helst så blev jag som sagt var väldigt glad då han hittade sin nya sambo och då blev det att vi fick allt mindre kontakt, men jag visste i allafall att han var lycklig där nere. Även om jag önskar att han hade valt att ha lite mer kontakt med sin dotter..Det sorgliga är att han aldrig får någon chans att ändra på det, men jag är alldeles övertygad om att han hade ändrat på det om han fått leva vidare. Jag vet att han brydde sig mycket om sin dotter ändå