Det är med sorg i hjärtat som jag skriver dessa rader. Fick ett väldigt sorgligt telefon igår kväll. Jag mådde så bra då, tänkte på mitt jobb som var på gång och på hur bra det gått med träningen. Jag satt och väntade på bussen och lyssnade på musik. Då ringer mobilen, och jag ser ett nummer som jag inte sett förut.

Det visade sig vara min exmans yngre bror som säger att han har tråkiga nyheter till mig. Då släpper han bomben, min exman dog igår i en hjärtinfarkt.

Han hade åkt in på natten vid tre tiden och sen avlidit under kvällen, dom hade prövat göra en ballongsprängning på honom men den hade misslyckad.

Det enda jag kunde få fram var att jag fick världens chock, och det fick jag också. Då jag lagt på luren började jag bara stortjuta och jag visste knappt vad jag skulle tänka eller känna.

Hela bussfärden hem var hemsk, jag meddelade några nära vänner vad som hänt. Min fina föredetta arbetskompis ringde upp mig och var så ledsen för vår skull, han var ju mitt barns pappa. Det känns så skönt att veta att man har vänner som verkligen bryr sig och frågar hur det är med en då det händer allvarliga saker i ens liv.

Jag frös hela vägen och var tvungen att fatta mig ganska kort i telefonen för att jag frös och skakade av chock. Jag saktade ner stegen och det kändes jätte jobbigt att komma hem och berätta det sorgliga för min dotter.

Hon blev ju naturligtvis chockad och ledsen hon med.

vi var ju skilda sen 2007, och hade knappt någon kontakt under den tiden, bara lite sporaliskt i telefon. Men det svider ändå som fan i hjärtat jag menar, har man levt i 16 år med någon så och dessutom har barn tillsammans så blir det ändå så att man för alltid är sammankopplad med den personen

Jag minns så många fina stunder vi hade tillsammans, det är den sidan jag vill minnas. Han ställde upp mycket för mig.

Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var med i kören, jag var så ledsen och förtvivlad för att vår granne sagt till mig att jag sjöng för lågt och att hon knappt hörde mig, visst var det sant, men man blir ju ledsen. Han såg alltid då jag var ledsen eller nedstämd, Han satte sig med mig och frågade , vad är det Åsa? Jag sa som det var och han blev fly förbannad och gick upp till vår granne och skällde ut henne efter noter. sen slutade det med att hon bad mig om ursäkt och köpte en chokladask till mig.

En annan gång jag minns särskilt väl är då jag pratat med min pappa i telefonen och så klagade pappa så mycket på min vikt och när jag lagt på grät jag. Och han frågade direkt, vad har hänt nu?
Jag sa som det var och kan ni gissa vad han gjorde? Han ringde upp min pappa och skällde ut honom också, det slutade med att pappa också bad om ursäkt.

Han ställde också upp då jag fick missfall, han var på sjukhuset med mig hela natten och vek inte vid min sida, likadant då min mamma dog. Han ringde ambulansen då jag var för chockad och knappt kunde prata, så släppte han allt han hade och kom direkt till mig, tröstade och tog hand om mig. Och ringde hans syster och sa att hon skulle se efter vår dotter.

Det finns så många fina minnen, jag kan räkna upp hur många som helst, jag menar under 16 år hinner man med mycket. Jag minns han protesterade aldrig då jag sa, att nu har jag köpt kaniner, och jag kom hem med både dvärghamstrar, möss och marsvin, och till och med en råtta som hette Max   Han protesterade aldrig han sa bara, jaså har du kommit hem med en sån nu, GLömmer aldrig vårt första marsvin som jag döpte till Jesper, vi brukade ha honom lös i köket så han fick springa omkring..Han protesterade inte heller då jag fick för mig att vi skulle skaffa hund, han hette Bamse, det var en jättefin collie..

Jag kommer alltid att minnas honom med värme, oavsett det han gjorde mot mig senare...Det känns som bagataller..

Jag blev glad för hans skull då han åter fann kärleken igen och flyttade söderut..Det känns skönt att veta att han inte dog ensam. HOn fanns vid hans sida hela tiden..

Så jag avslutar detta med att säga, vila i frid kära Calle. Jag hoppas att du vakar över din dotter från din himmel där du är nu tillsammans med dina förärldrar. Jag kommer aldrig att glömma dig, eller vår tid tilsammans..

Men livet måste gå vidare och nu måste jag ta mig framåt och ta hand om min dotter och min make som jag älskar så otroligt mycket.

MEn jag glömmer dig aldrig