Godkväll!

Nu har jag haft en riktigt supertrevlig em och kväll med en fin kompis, Men jag tar min dag från början. Dagen började med en lugn och skön sovmorgon som varade till elva, sen steg jag upp och klädde på mig, gjorde nudelsoppa till lunch, det är ju riktigt billig mat. Och hyfsat gott också,

I allafall så tog jag tjugo över tolv bussen in till stan skulle på möte med arbetsförmedlingen. Och jag måste säga att där gick det förträffligt bra  Först träffade jag en kompis fast vi hann inte prata särskilt mycket innan min handläggare kom och hämtade mig, jag gillar han faktiskt, verkligt trevlig och sympatisk man, har jag fått intryck av och han säger ju det att dom som verkligen behöver extra hjälp och stöd ska också få det.

Han hade redan pratat med chefen där jag praktiserat och hon sa att jag skulle höra av mig till henne på måndag och hon är fortfarande intresserad av att anställa mig på lönebidrag, det handlar ju också om hur mycket jag får för att hon ska vilja anställa mig, men som jag fattar det på min handläggare så lär det nog bli tillräckligt, men man vet ju aldrig.

Men vi ska först börja med några veckors praktik, och hör och häpna jag blev förvånad då han sa att jag skulle få aktivitetstöd från försäkringskassan då jag har praktiken. Fast det blir inte förrrän i slutet av november, men bra ändå med några få tusen extra i plånboken, är ju bra att ha om inte annat  till julklappspengar  

Sen blev det en repa till gymmet och det gick rätt bra, jag nöjde mig med att bara gå på löpbandet den här gången, jag gick i 60 minuter och jag blev glatt överraskad över att jag orkade gå på 6,5 den sista halvtimmen,. Bra för att vara mej, det är säkert ingenting för en som är riktigt duktig på att idrotta och så men för mig är det mycket, och jag blev både svettig och slut efteråt.

Det blev 381 kalorier och lite över 6 km, min nästa utmaning får väl bli att orka i den hastigheten hela 60 min, men jag tror jag kör så här några gånger först. på 6 först och sen öka till 6,5..

Sen duschade jag och bytte om och gick in mot stan där jag mötte min kompis. Vi gick på dallas och åt men den här gången blev det en pizza men ingen cola till , bara en två glas sprite zero. Det funkade gott och väl att dricka för mig.

Vi hade så trevligt på dallas och skrattade och skojade, jag köpte en capushino, kan inte stava det rikttigt. Men det var hyfsat gott, men väldigt skummigt..Jag sa det var ett skumt kaffe det här och sen började vi skratta och säga att det var ett 08-kaffe..Förlåt stockholmare  

Sen gick vi på stan en sväng innan bion började och vi såg filmen Rusch, den var rätt bra och spännande bitvis, klart värt att se. Han som har en av huvudrollerna i filmen THor spelar ju en av huvudrollerna också i den filmen..Men jag tyckte inte riktigt om slutet men det där är tydligen en verklighetsbaserad film.. Jag vill helst ha happy endings på filmerna jag ser, Den här slutade med att den ena snyggingen "Thor" dog i en hjärtattack vid 45 års ålder, inte så konstigt i och för sig med det vilda liv han levde sprit, sex och knark, och lägg därpå en livsfarlig sport rallycross där de i tävlningarna körde på rent av livsfarliga vägar. där flera rallyförare misste livet. Han som spelade Nikki Lauda blev ju ordentligt brännskad då hans bil brann..

Men jag hade nog velat att filmen skulle sluta med att typ att och så levde de lyckliga i alla sina dagar och fick fru och femton barn,,fast kanske inte femton, är väl att ta i något  Men filmen får ändå ett godkänt av mig, men inte mycket mer.

Nu blir det väl strax att krypa i säng och se vad helgen har för skoj att bjuda på, Men det blir mest att ta det lugnt och naturligtvis se hockey imorgon då vi spelar mot Leksand, ska bli en intressant match att se  

En godnatts sömn önskar jag mig själv och eventuella nattsuddare,,tjingeling pling  

Godmorgon!

Nu skriver jag ett tidigt inlägg så här på morgonkvisten, som säkert ingen ens orkar läsa men jag känner bara att jag måste skriva av mig lite, det är en ganska allvarlig fråga som jag och min man diskuterade igår kväll.

Jag ska säga att jag har faktiskt kännt lite små bröstsmärtor ibland, men jag tror att det är nån yttre smärta och jag har kollat och inte sett några knölar eller så på mina bröst. Det kan ju bara vara så att ,man kan känna så nångång då man kommer upp i medelåldern och jag tror inte att det är någon fara, men det är klart nog kan man bli lite orolig och det är ju för att jag är ju inte så ung längre och jag vet att livet kan vara skört och hastigt ryckas bort när man minst anar det..

I allafall så pratade jag lite med min man igår om att jag kanske skulle gå och kolla upp mitt hjärta eftersom jag är hjärtoppererad sen liten, och det skulle ju inte skada att  kolla upp det.

Min älskade mamma dog ju då hon endast var 56 år och det var ju hjärtat då hon bara tvärdog en kväll så visst är jag lite småängslig ibland att det ska hända något liknande för mig. Det är ju bland annat därför jag så gärna vill gå ner i vikt.

I allafall så  började vi prata om just döden. Och hur det skulle kännas om den andra dog. Och han sa att han naturligtvis skulle bli jätteledsen och sörja ett bra tag, men sen skulle han nog gå vidare och hitta någon annan.

NU låter jag kanske lite egenyttig eller självisk men jag blev faktiskt lite ledsen, det är ju svårt för mig att tänka honom med någon annan och den känslan känns jättejobbig vi säger om det skulle ta slut mellan oss en dag...

När man gifter sig så heter det ju att man ska älska varandra tills döden skiljer oss åt, och sen betyder det ju rent ut att om den ena dör så är det ju helt fritt framför den ena att göra vad sjutton den vill. Och när man är död så vet man ju inte ens om vad som händer den andra för då är man ju borta från jordelivet. Men personligen tror jag fast jag inte är vidare kristen att man blir en ängel som vakar över det sina då man dör.

Och då är ju frågan om jag blev en ängel, vad skulle jag vilja se då? Jag skulle nog inte om jag ska vara helt ärlig med mig själv se min man och dotter lida resten av livet för att jag skulle vara död. Innerst inne skulle jag nog vilja att han skulle gå vidare och bli lycklig igen även om det skulle betyda att det fick bli utan mig. Men det är klart det gör ju ont att tänka på nu då jag lever och är frisk.

,Men det där samtalet gjorte mig ändå lite nedstämd men sen nu då jag tänkt på saken så vet jag att han har rätt.. jag vet ju inte heller hur jag skulle göra om någontong hände han, jag skulle också naturligtvis sörja och bli skitledsen för han känns ju som en del av mig, men sen vet jag ju inte om några år om jag skulle gå vidare med någon annan eller om jag skulle sörja och leva ensam resten av livet..

Jag har ju många närstående som faktiskt har dött så jag som säkert så många andra har ju fått uppleva döden från nära håll och det är ju fruktansvärt jobbigt. Men som då min mamma dog så jag sörjde ju ett bra tag och var jätteledsen, och minnet av henne lever fortfarande inom mig och likadant min mormor som var nästan som en mamma för mig många gånger då min mamma mådde psykikst dåligt, dom bär jag alltid inom mig, men jag har lärt mig att hantera sorgen och gå vidare i livet för att orka fortsätta..Och en fin vän till mig dog ju för ett bra tag sen..

Men jag tror det gäller att ta vara på det goda livet har att ge och inte tänka för mycket på dåliga saker, Lev och njut av det som livet har att ge även om det kanske kan kännas motigt och jobbigt många gånger..Så är livet en underbar gåva som man inte ska kasta bort tycker jag..

Det här blev ett rätt allvarligt och trist inlägg, men om nån har någon kommentar om det jag skrivit så tyck bara till. det skulle jag gärna vilja,,

Önskar eventuella läsare en superfin dag kram från mig.

Godmorgon!

Nu skriver jag ett tidigt inlägg så här på morgonkvisten, som säkert ingen ens orkar läsa men jag känner bara att jag måste skriva av mig lite, det är en ganska allvarlig fråga som jag och min man diskuterade igår kväll.

Jag ska säga att jag har faktiskt kännt lite små bröstsmärtor ibland, men jag tror att det är nån yttre smärta och jag har kollat och inte sett några knölar eller så på mina bröst. Det kan ju bara vara så att ,man kan känna så nångång då man kommer upp i medelåldern och jag tror inte att det är någon fara, men det är klart nog kan man bli lite orolig och det är ju för att jag är ju inte så ung längre och jag vet att livet kan vara skört och hastigt ryckas bort när man minst anar det..

I allafall så pratade jag lite med min man igår om att jag kanske skulle gå och kolla upp mitt hjärta eftersom jag är hjärtoppererad sen liten, och det skulle ju inte skada att  kolla upp det.

Min älskade mamma dog ju då hon endast var 56 år och det var ju hjärtat då hon bara tvärdog en kväll så visst är jag lite småängslig ibland att det ska hända något liknande för mig. Det är ju bland annat därför jag så gärna vill gå ner i vikt.

I allafall så  började vi prata om just döden. Och hur det skulle kännas om den andra dog. Och han sa att han naturligtvis skulle bli jätteledsen och sörja ett bra tag, men sen skulle han nog gå vidare och hitta någon annan.

NU låter jag kanske lite egenyttig eller självisk men jag blev faktiskt lite ledsen, det är ju svårt för mig att tänka honom med någon annan och den känslan känns jättejobbig vi säger om det skulle ta slut mellan oss en dag...

När man gifter sig så heter det ju att man ska älska varandra tills döden skiljer oss åt, och sen betyder det ju rent ut att om den ena dör så är det ju helt fritt framför den ena att göra vad sjutton den vill. Och när man är död så vet man ju inte ens om vad som händer den andra för då är man ju borta från jordelivet. Men personligen tror jag fast jag inte är vidare kristen att man blir en ängel som vakar över det sina då man dör.

Och då är ju frågan om jag blev en ängel, vad skulle jag vilja se då? Jag skulle nog inte om jag ska vara helt ärlig med mig själv se min man och dotter lida resten av livet för att jag skulle vara död. Innerst inne skulle jag nog vilja att han skulle gå vidare och bli lycklig igen även om det skulle betyda att det fick bli utan mig. Men det är klart det gör ju ont att tänka på nu då jag lever och är frisk.

,Men det där samtalet gjorte mig ändå lite nedstämd men sen nu då jag tänkt på saken så vet jag att han har rätt.. jag vet ju inte heller hur jag skulle göra om någontong hände han, jag skulle också naturligtvis sörja och bli skitledsen för han känns ju som en del av mig, men sen vet jag ju inte om några år om jag skulle gå vidare med någon annan eller om jag skulle sörja och leva ensam resten av livet..

Jag har ju många närstående som faktiskt har dött så jag som säkert så många andra har ju fått uppleva döden från nära håll och det är ju fruktansvärt jobbigt. Men som då min mamma dog så jag sörjde ju ett bra tag och var jätteledsen, och minnet av henne lever fortfarande inom mig och likadant min mormor som var nästan som en mamma för mig många gånger då min mamma mådde psykikst dåligt, dom bär jag alltid inom mig, men jag har lärt mig att hantera sorgen och gå vidare i livet för att orka fortsätta..Och en fin vän till mig dog ju för ett bra tag sen..

Men jag tror det gäller att ta vara på det goda livet har att ge och inte tänka för mycket på dåliga saker, Lev och njut av det som livet har att ge även om det kanske kan kännas motigt och jobbigt många gånger..Så är livet en underbar gåva som man inte ska kasta bort tycker jag..

Det här blev ett rätt allvarligt och trist inlägg, men om nån har någon kommentar om det jag skrivit så tyck bara till. det skulle jag gärna vilja,,

Önskar eventuella läsare en superfin dag kram från mig.